Okej, jag kände att wordpress – njaaae. Vi kom nog aldrig riktigt överens (jag är ju ett nät-pucko) så nu har jag tagit mitt pick och pack och flyttat tillbaka till blogspot.
Ni behöver i alla fall inte lyfta en enda kartong (vilket vissa har blivit aningen trötta på när det kommer till mitt flyttande IRL) – bara klicka HÄR.
Helt övertygad om att det var våffeldag i dag, letade jag reda på ett lämpligt recept (våffelmix är för mesar). I många fall ska det vara vispgrädde för att få frasighet, men jag hittade istället ett med jäst(!). Lagom frasiga och mycket goda blev de, och jag kände mig duktig som faktiskt tog tag i våffeltillverkning på självaste dagen D. Men, information om att våffeldagen egentligen infaller på torsdag nådde mig och jag blev lite besviken… Dessutom har jag spridit ut att våffeldagen skulle vara i dag, så om du träffar på våffelförvirrade människor är det säkert mitt fel. 
De våfflor som blev över har jag lagt i frysen. Perfekt att ta fram och stoppa i brödrosten på torsdag – Våffeldagen. Ha ha.
Frasig våffla med lönnsirap, sojagrädde och bär. Gott, men ett par dagar för tidigt...
Jag har precis ätit ett par skivor av ett nybakat, galet gott bröd som var lika galet enkelt att göra. Lite vatten, olja, siktat dinkelmjöl och så jäst och salt förstås. Jäsa en timme, forma till en limpa och in i ugnen efter cirka en kvart.
Eftersom bröd alltid är godast när det är färskt tänker jag inte skämmas en sekund när jag tar ytterligare en skiva eller två när Jonatan har kommit hem. :p
Vi har visserligen bara sett en film än så länge, men minst en till kommer visas och då är det faktiskt mer av en filmdag än en vanlig dag. He he. The Box slutade för en stund sen. Jag gillar grundidén, men den lyckades tappa bort mig efter ett tag…
Nä, nu vill jag ha te och en (två…) kaka (kakor…). Och mera film!
UPDATE: No Country for Old Men är en underbar film, bröderna Coen vet hur man ska göra. Och så Brüno… Ja, jag gömde mig bakom händerna ibland. Ni kan kalla mig Fröken Pryd.
I går fyllde min kära storasyster år. Hon dukade fram fikat på bordet och sa ”Här är Herman”. Mamma förstod vad hon menade och jag såg bara en kaka men visste att det fanns något mer att känna till. Herman är tydligen ett typ av kedjebrev i form av en smet man får i en burk. Han är kinkig och ska tas om hand med kärlek. Om han slutar bubbla är han död och han vill stå varm men inte instängt. Varken i skåp eller i sin burk. ”Men, jag skulle bara vara rädd för att det ska trilla i en massa skit” sa jag. Och det kanske var tur att min syster inte lät Herman fortsätta sin resa, annan än ner i våra magar.
(Och det här är mitt första bildpubliceringsförsök. Det känns inte helt okej… Men! Det verkar inte alls vara några problem att klicka på bilden för att se den större. Värt att notera till den dagen det kommer finare sådana. )
Så. Efter lite mer än tre års tänkande, tyckande och blaj hos blogspot fick jag nog av struliga radavstånd och bildvisningar. Någon som förstår sig på html-kodning och sånt där skulle säkert inte ha samma problem, men tyvärr tillhör jag icke den skaran. Så jag flyttade, hit. Och fattar ännu mindre.
Men det här färdiga temat är i alla fall sött och fint. Och jag ämnar fixa en helt egen design någon dag. Eller vad säger jag? Jag säger hur jag vill ha det och någon annan fixar. 
Och så ska jag givetvis hälsa välkommen till min nya virtuella lekstuga. Välkommen!
