Så, påsklov! Fastän jag inte riktigt jobbar heltid (och dessutom varit hemma sjuk nästan en vecka den här månaden…) känns det så himla skönt med påskledighet. Fyra dagar jag inte behöver ha ett uns dåligt samvete för att jag är hemma när jag egentligen kanske skulle klara av att jobba – om jag bara pressade mig lite. Nu lät ju det där som att det alltid känns så, och det gör det naturligtvis inte! Men jag blir ibland frustrerad på att kroppen och huvudet inte vill hänga med lika mycket som jag skulle önska.
I tisdags besökte jag min sköterska, hon tog lite blodprover för att hålla koll på mina levervärden (som kan påverkas av bromsmedicinen) och så pratade vi en massa. I en hel timma faktiskt. Det finns så mycket som ploppar upp och som jag vill vända och vrida på. Till exempel fick jag veta att det inte är en psykisk reaktion jag märker av just när jag injicerar min medicin. Jag har lite trott det, att det lite konstiga ruset är för att jag plötsligt blivit vek för sprutor 
Men nej, det är ett fysiskt fenomen vars namn jag inte kommer ihåg. Men det handlar i alla fall om att kroppen reagerar på att blodkärlen påverkas av något yttre. Nåt sånt. Och då känns det lite som när man reser sig för hastigt och blodet rusar, typ.
Jag berättade också om att jag ibland blir jättekissnödig, liksom från ingenstans, men även att jag kan bli kissnödig när jag nyss varit på toa. Det hör ihop med sjukdomen och beror på att man kan ha lite svårare att tömma blåsan, och när man reser på sig och går omkring lite så skvimpar det omkring i urinblåsan och ger utslag – kissnödig! För att slippa överraskningsmomentet tipsade min sköterska om att stå upp och skaka på höfterna efter att jag varit på toa, och sen på’t igen om det behövs Stackars Jonatan har hittills fått stå ut med att jag springer på toaletten ibland både två och tre gånger när vi ska sova. Jag säger då det, MS kan verkligen innebära både det ena och det andra.
I morgon ska jag sova tills jag vaknar av mig själv (eller en högljudd sambo som kollar på direktsänd NHL-match klockan 4, he he…), städa, betala räkningar och på kvällen blir det förfest och sen konsert med The Haunted på Virus. Jag ska inviga min nya fina klänning från Rut m.fl – mörkblå med vita prickar. Så söt så. Arg musik och söta klänningar, det är min melodi.
Hepp, nu ska jag ta en dusch och sen bums i säng. Glad påsk och god natt!
Hej påsk! 22 april, 2011
Helgjobb. 14 april, 2011
Som timanställd har jag ingen sjuklön. Är jag hemma så är jag hemma utan ersättning, men det betyder också att jag kan ”jobba in” den förlorade tiden. Så, det är planen för lördag. Jonatan ska ändå repa (han är musiker) och göra ett fotojobb, så då förlorar vi ingen ledig helgtid ihop. Jag får lite, lite panik när jag tänker på pappershögarna på mitt skrivbord och den låga lön jag hittills skrapat ihop den här månaden. Och både nästa och nästnästa vecka är det röda dagar så jag MÅSTE verkligen jobba på lite nu.
Imorgon spelar min fining Anneli skivor på Virus här i stan, men det är ju bara att glömma för min del… Blä-hä! Men jag kan ju i alla fall uppmana alla andra att gå dit. Gå dit!
Working girl. 4 mars, 2011
Det har hänt grejer de senaste två veckorna vill jag lova.
I höstas (samma vecka som jag fick min MS-diagnos, för att vara exakt) började jag extrajobba som forskningsassistent på universitetet här i stan. Ett par vänner är forskare inom utvecklingspsykologi och behövde lite folk till ett projekt, och där kom jag in i bilden. Jobbade i snitt kanske 75% fram till jul, och sen var jag ledig i drygt två månader medan projektet hade lite lågsäsong, så att säga. Men för två veckor sen blev jag tillfrågad igen, och har även fått hjälpa till med ytterligare ett projekt. Kul!
Och sen gick det undan. När jag kom till jobbet i tisdags undrade de om jag var intresserad av en halvtidstjänst inom ett tredje forskningsprojekt – minst fram till sommaren och med stor chans att få vara kvar i 1,5 år! Först blev jag nervös (som jag blir mest) men sen insåg jag att det är dags nu. Dags att tuta, köra och växa. En rejäl gnutta dåligt samvete sköljde över mig då jag insåg att jag inte kommer kunna hjälpa till med det första projektet, förutom om jag har en väldigt stillsam dag och kan extrajobba lite… Forskaren, som ju är den jag har att tacka att jag är där över huvud taget var förstående och påpekade att halvtidstjänsten är mer långsiktig än det han hade att erbjuda.
Så jag sa ”ja tack”.
I dag har jag översatt text från engelska till svenska. Tack gode gud för Google translate, dock har jag en del invändningar. ”Brinnande från jobb”, till exempel. Nästa vecka ska jag göra klart en enkät (pilligt pilligt!) och gå på några möten. Och så måste jag sätta mig ordentligt in i materialet för projektet. Läsa, läsa, läsa! Så den här veckan och nästa jobbar jag inte bara 20 timmar, men det är lite så. Vissa veckor är det mer, andra mindre. Så det jämnar ut sig i slutändan. Och doktoranden som är min arbetsledare (kan man säga så i universitetsvärlden? Jag är ganska så ny!) vet om min sjukdom och har visat sån himla förståelse! ”Säg till om du inte orkar!”. Jag behöver heller inte börja förrän klockan 10, och det känns väldigt bra eftersom jag har lite svårt att komma igång på morgonen. Fötterna vill inte riktigt fungera då…
Så, nu är jag forskningsassistent med en säkrad halvtidstjänst och väntar på att få mitt alldeles eget kontor! Men än så länge har jag inte ens en egen nyckel.
